sykepleierinorgeland.blogg.se

Nu anländer snart den första norska lönespecifikationen och det är kanske dags att sammanfatta och analysera Oslo-resan.

 

Den 1 maj lämnade jag mitt trygga Sverige, och min fasta tjänst som sjuksköterska i ett landsting i södra Sverige. Efter 7 år i samma stad hade jag ett behov av att vidga vyerna, skaffa mig erfarenhet från andra verksamheter och få ett brejk från allt kring arbetslivet hemma. Planen är att arbeta i perioder i Norge och enstaka pass på timmar hemma i Sverige, och vara helt ledig för det mesta när jag är hemma. Så kommer alltså inte tjäna några astronomiska pengar.

 

1 maj landade jag på Gardemoen efter att ha flugit från Köpenhamn efter tågresa från min hemstad. Min kära vän J mötte mig på Sentralstation, och följde mig till min bostad, nära Majorstuen. Lägenheten hade 4 rum och delades följatkligen av 4 andra vikarier. Den ligger väldigt nära tunnelbanan, mitt i "krysset" för alla linjer. Ett "ruter-kort" införskaffades, och det har utnyttjats väl. Lägenheten är helt okej, men lite väl basic inredd. När inte ens glödlampa till säng/fönsterlampan ingår börjar en ju undra. Annars var det trevligt att se och uppleva Oslo som stad, hann även med en tur till Holmenkollens Ski-museum, vilket var trevligt för en som alltid fascinerats av Vasaloppet.

 

Jobbet var ju dock huvudmålet med resan. Och också orsaken till min huvudupplevelse av Oslo. Jag var/är anställd av ett stort bemanningsföretag, och hade ett garantiavtal, dvs jag var garanterad 100 % lön för de veckor jag reste, även om de inte kunde erbjuda mig så många timmar. Före min resa fick jag en "turnus" med 5 bokade "vakter". 3 nätter och 2 kvällar. Övrig tid var jag mer eller mindre stand-by. Sammnlagt blev det 8 vakter, och ca 70 arbetade timmar.(Heltid i Norge är 35.5 h./vecka).

 

Min start blev minst sagt traumatisk. En fredagkväll ensam på ett sjukhem (1), när man aldrig arbetat varesig i Norge, eller på sjukhem/äldreboende som sjuksköterska förut, är minst sagt svårt. Här stötte jag också för första gången på den "icke-kollegiala andan", och "avsaknad av arbetsmoral" som råder i Sykehjemsetaten. Jag kom dit en halvtimme (!) före vaktens start, som var avtalad intro-tid. Den halvtimmen gick dock åt på att vänta på den som skulle visa mig runt, och jag fick omedelbart "rapport" för kvällsvakten. Som i princip bestod av ett antal A4 från 4 olika gigantiska avdelninger, ca 80 boende,  med namn på de boende, telefon och en nyckelklippa. I stundens chock glömde jag ställa de viktigaste frågorna ( som jag nu i efterhand kan tycka är sjukhemmets plikt att visa mig), typ "Var finns akut utrustning", "Hur ringer jag legevakten (akuten)", "Hur lägger jag in en patient på sjukhus", "Vad gör jag vid dödsfall". Personen som skulle visa mig runt, enhetschefen, ringde mig dock en halvtimme efter att all dagpersonal gått hem, och frågade om jag visste var medicinförrådet var. Eh. Nä. Med viss telefonguidning, fick jag hittat det, och en kod till larmet, "annars kommer det vakter". Thanks a lot. Då fick jag även ett telefonnummer till henne. Som senare under kvällen visade sig "har ingen abonent". Anyway. Kvällen förlöpte förvånansvärt okej, inget akut inträffade, och jag försökte hjälpa till med lite av varje.

 

Andra dagen, hade jag fått en dagvakt på ett annat sjukhem (2). Sov ungefär 4 minuter, och steg upp alldeles för tidigt för att ha marginal. Ångest var bara förnamnet. Men den avtog något när jag tog en morgonpromenad i ett mycket vackert kvarter med utsikt över en frostig, solig Oslo-vik. Förädiskt. Sjukhemmet skulle visa sig vara helvetet på jorden. Denna morgon fick jag en rapport från nattsköterskan (filipinsk, knappt norsktalande från "Vikarbyrå", dvs bemanningsföretag). Rapporten förlöpte likt dag 1, och där stod jag med 65 patienter på 2 etage, utan id-band, som skulle få alla sina läkemedel. Av mig.  I huset fanns dock 2 andra sjuksköterskor, vilket med den "icke-kollegiala andan" inte direkt var till någon hjälp. Orkar inte i detalj skriva alla missförhållanden, men "ett totalt felkopplat kabiven i en okänd pump i en CVK (som mer såg ut som en Piccline fast ändå inte)", "en tappning (där sakerna inte direkt fanns)", "en överfylld stickhink utan lock på ena etaget, och ingen alls på det andra", "ingen tillgång till journaler eller dator eller internet med Felleskatalogen (FASS)",  och därtill alla 65 oidentifierbara patienter med i många fall feldelade dosetter... De sista fick sina tabletter kl 14.30, då hade jag ändå fått hjälp med 16 st. De sista 4 timmarna grät jag. Helt öppet. Vilket jag fullständigt sket i. En svensk undersköterska som sagt upp sig efter 10 år där sa, "du är inte den första som aldrig mer vill sätta din fot här, många svenska tjejer som aldrig rökt en cigg, tar en efteråt. så hemskt är det här". Sen rapporterade jag över till kvällsköterskan, berättade vänligt hur man kopplar ett Kabiven och gick därifrån. Grät på tunnelbanan. Grät när jag kom hem i ca 4 timmar till. Mitt första mål den dagen var en kopp te och en Kvikklunsj (norskt Kitkat), kl 17. Först kring kl 20 kunde jag på ren robotinstinkt tillaga mig lasagne, men helst hade jag låtit bli.

 

Övriga dagar förlöpte ungefär som dag 1, förutom att jag under en nattvakt, där jag ansvarade för 4 etage och ca 60 patienter, var tvungen att skicka in en patient. Pga att jag inte visste rutinerna, fick jag tvinga(!) en rysk sjuksköterka, att hjälpa mig. Motvilligt gjorde han det. Och då jag inte hade tillgång till journalerna här heller fick han sköta den inläggningen. Trots detta var det jag som fick skit av chefen dagen efter, för att jag inte skickat med vissa papper som man skulle. Vatten kan inte rinna av en gås enklare än vad jag brydde mig om det. Patienten var i säkerhet, det var det viktiga i min mening.

 

Det absolut värsta med hela vistelsen, var att hela tiden vara skiträdd för att göra fel, ge fel läkemedel, inte göra rätt etc. Och därtill inte kunna dokumentera något. Som ingår i min yrkeskyldighet. För även om det är arbetsmiljön som brister på alla sätt och vis, så är det min legitimation som står på spel. Varje dag. Något som gjorde situationen ännu sämre, var att jag träffade sammanlagt 2 norska sjuksköterskor på alla 5 sjukhemmen jag arbetade på. Övriga var utlandsfödda, med knagglig norska, företrädelsevis från Asien och Östeuropa. De förstod inte mig, och jag förstod inte dem. Värre var deras arbetsmoral som var så under all kritik att det inte går att beskriva.  Hemskt men sant. Så när jag lämnade Oslo efter två veckor, hade jag redan bestämt mig för att aldrig mer jobba där, inte som bemanningsjuksköterska i sykehjemsetaten. 

 

Därför kom telefonsamtalet på Gardemoen inte mer rätt...